♥
Om jag tror att du mår dåligt av din egen livssituation och jag tror jag vet hur jag ska göra för att få dig att må bättre, är det då själviskt av mig att med järngrepp se till att din vardag ändras när jag inte vet att den kommer bli bättre för dig, utan det jag faktiskt vet är att den blir bättre för mig eftersom jag inte behöver ha dåligt samvete för att du har det som förr.
Jag vet att du antagligen inte kommer ta tag i det själv, Varför? Vet inte. Men enligt mig finns det bara två svar, antingen vill du inte eller så kan du inte. Vill du inte får jag se till att lägga ner direkt för då är det förbannat egoistiskt av mig att försöka ändra för dig. Men jag tror att det är att du inte kan, annars hade jag nog aldrig ens tänkt på att försöka ändra något för dig. Jag tror också jag vet att om jag tar en diskussion med dig kommer det inte leda så långt, du kommer antagligen att prata bort det hela med att läget är så dåligt hej och hå men ändå aldrig kommer till punkten att faktiskt ändra på det. Risken finns att du kommer ändra tillbaka även om jag med järnhand går in och ändrar. Det kanske är det jag är rädd för, för då bevisar ju det att du inte vill ändra.
Den stora frågan är nog kanske om jag över huvudtaget har rätt att lägga mig i. Enligt mig gör jag det såklart av kärlek men du är faktiskt en livs levande människa som tar ansvar för dina egna beslut. Är det då jag som blir den stora boven i dramat som 'respektlöst' har ändrat din livssituation. Jag känner att om det skulle hände dig något och jag då inte hade gjort något åt det här så skulle jag ångra mig för resten av livet. Är det tecken och instinkt på att jag ska göra det?
FRÄS
Jag vet att du antagligen inte kommer ta tag i det själv, Varför? Vet inte. Men enligt mig finns det bara två svar, antingen vill du inte eller så kan du inte. Vill du inte får jag se till att lägga ner direkt för då är det förbannat egoistiskt av mig att försöka ändra för dig. Men jag tror att det är att du inte kan, annars hade jag nog aldrig ens tänkt på att försöka ändra något för dig. Jag tror också jag vet att om jag tar en diskussion med dig kommer det inte leda så långt, du kommer antagligen att prata bort det hela med att läget är så dåligt hej och hå men ändå aldrig kommer till punkten att faktiskt ändra på det. Risken finns att du kommer ändra tillbaka även om jag med järnhand går in och ändrar. Det kanske är det jag är rädd för, för då bevisar ju det att du inte vill ändra.
Den stora frågan är nog kanske om jag över huvudtaget har rätt att lägga mig i. Enligt mig gör jag det såklart av kärlek men du är faktiskt en livs levande människa som tar ansvar för dina egna beslut. Är det då jag som blir den stora boven i dramat som 'respektlöst' har ändrat din livssituation. Jag känner att om det skulle hände dig något och jag då inte hade gjort något åt det här så skulle jag ångra mig för resten av livet. Är det tecken och instinkt på att jag ska göra det?
FRÄS
Kommentarer
Trackback
